Hej! Här är ett till avsnitt med en intervju. Jag tycker att det bästa sättet att lära sig hur man pratar ett språk (förutom att faktiskt prata det såklart) är att lyssna på samtal. Därför försöker jag så ofta jag kan ha med gäster i podden. Idag pratar jag med Olle om hans två år i Nairobi! Glöm inte att alla avsnitt finns på Spotify, iTunes och PodBean-appen, och att alla patrons får tillgång till kompletta PDF-transkript med övningsfrågor och förklaringar på ord och uttryck!
Become a Patron!
Transkript:
(Obs! Det här transkiptet är skrivet i talspråksstil. Stavningen på vissa ord är informell, och det kan även finnas vissa "fel".)
Ja, jag sitter här då med Olle, och vi ska prata lite om hans upplevelser, för du var i Kenya i ett..var det ett år eller?
Två år.
Två år, i Kenya. Och det tycker jag är väldigt intressant..ämne då. Men du kan ju först bara berätta vem du är och varför vi känner varandra.
Hej Fredrik. Vi känner varandra för att jag har haft lyckan att träffa din mamma. Så är det.
Och ni är till och med gifta
Vi är till och med gifta, vi har bestämt oss.
Härligt.
Och Kenya kom sig av att..sökte en tjänst där nere, och fick den, och jobbade på svenska skolan i Nairobi. Det kändes ju oerhört främmande att flytta till Kenya.
Ah juste. När var detta?
2009.
Mm. Okej, så det är elva år sen.
Det var oerhört exotiskt och nytt och hade inga liknande upplevelser över huvud taget innan.
Så du hade inte bott.. Hade du bott utomlands innan?
Nej, nej. Vart på semester utomlands en vecka, that's it. Så jag minns känslan att kliva av flygplanet i Nairobi och mötas av en svart vägg med färgade människor som stod med skyltar med namn som dom skulle hämta på flygplatsen. Det var en chock. Så jag kände mig väldigt främmande när jag klev av planet där. Och jag skulle säga att det tog tre månader kanske, innan jag landade och kände att jag inte tittade mig över axeln hela tiden för att bli rånad eller mördad eller kidnappad eller nånting. Så mycket såna fantasier. Det tog den tiden.
Så du hade mycket, såhära..tankar och idéer innan du åkte dit, eller var du..
Och det var ju fantasier, men det var ju också verklighet för..verkligen, Kenya och Nairobi är ingen lekstuga, det är verkligen en farlig plats att vara på om jag..vad jag kan..vad jag.. Jag har inget annat att jämföra med än Sverige, men.. Det är en farlig plats. Så det var ju vettigt, men man kanförhålla sig, och det tog tre månader skulle jag säga.
Så vad.. Var det bestämt redan från början att du skulle vara där i två år?
Nej, det blev två år. Vi hade fortsatt där, lätt, utan att blinka, om det inte hade varit för att min dåvarande frus mamma blev sjuk. Och hon kände att hon ville komma hem och vara vid sin mamma. Annars hade vi tveklöst stannat, för det var fantastiska år.
Så du var där med din före detta fru då.
Mm. Och mina barn kom och hälsade på, och det är jag väldigt tacksam för. Hade dom inte gjort det så hade det liksom inte gått att prata Afrika med dom. Nu går det att prata Afrika med dom, för att dom var där några veckor och fick känna på det på riktigt. Grymt värdefullt.
Och vad.. Kommer du ihåg hur den första veckan var? Att.. Du har aldrig bott utomlands innan, och det här är ju en ganska stark kontrast, stor kontrast mot Sverige då.
Det är nog mer i det perspektivet som jag redan sa, att det tog några månader att landa och känna att jag kom in i ett sätt att förhålla mig till den totalt nya verklighet som jag nu levde i, där allting var så..levande. Det var farligt på ett sätt men det var också levande, liksom vad man än gjorde, vart jag än gick, till och från jobbet, vad jag än gjorde så var..det hände alltid nånting, det var..att..det var ett levande liv skulle jag säga. När alla dom här rädslorna hade släppt, så var det så mycket..
Vad skulle det kunna vara mer specifikt?
Alltså jag bodde bara tre meter från skolan. Men att gå till och från jobbet var hur kul som helst.
Du jobbade på en skola.
Jag jobbade på svenska skolan, ja. Det hände alltid nånting. Det var nån som stod och grävde ett dike eller nån som vattnade eller.. Man snackade med alla. Det..det var.. Kenyanerna, i alla fall så som jag uppfattade det, var väldigt öppna. Bara jag bjöd på ett 'hej', så fick jag alltid, upplevde jag, ett leende, ett varmt leende tillbaks. Då kom jag in på det som..det som är sorgligt samtidigt. För jag var alltid den vite mannen. Och det var sorgligt, det var väldigt svårt att få en kontakt med en afrikan på lika plan, att inte dom la sig i underläge till mig som var vit man. Det levde verkligen kvar, tyvärr. Så.. Och det fascinerade mig att liksom då inte..jag kunde inte skymta nån avund eller agg..nån agg mot mig för att jag var priviligerad, utan jag.. Visst hände det att en kenyan kom och bad om hjälp och stöd ekonomiskt på olika sätt, men, vare sig jag sa ja eller nej så fick jag aldrig nåt ogillande, eller nån påtryckning igen, utan full respekt och sen så kunde man prata vidare. Men just det här, det kändes bra när man sa hej till nån som stod där och grävde och man visste att han får tio kronor för tolv timmars arbete. Och jag kommer gående och säger hej till honom, att han inte bara spyr på mig, utan att han i stället ger mig ett varmt leende tillbaks. Det var speciellt. Nu fortsätter jag prata här..
...för hela transkriptet tillsammans med övningsfrågor och översättningar på ord och uttryck, klicka här!
